Idag är det redan lördag. Min första dag på jobbet var i onsdags. Jag åkte hem med blandade känslor. Jag blev mycket väl bemött och satt i ett "möte" i den första timman kanske, sen var det dax att jobba. Träffade teamleadaren, Hege, och vi gick runt och hälsade på de andra inom accounting. Sen var det dax att lära sig sina arbetssysslor. De första timmarna var det undervisning på norska, sen på eftermiddagen gick jag och Malin en hel del om bokning. Det var välidgt övervälmande med bara nya människor, ny miljö och nytt arbete. Men vad so hände när jag skulle hem var det som fick mig att känna mig ensamast i världen och börja tveka på om jag verkligen skall vara här. Jag gick till hissen (vad som är värt att nämna är att den är extremt avancerad och hightec) och tryckte på 1 som jag hade blivit tillsagd. En av de fyra hissarna kommer och jag går in, lite tveksamt eftersom när jag sist åkte denna hiss var på mitt besök i september och då kom jag ju ner till garaget, och hade otroliga bekymmer med att komma upp därifrån med tanke på att det inte finns några knappar i hissen (!!!), men för att komma till saken igen, så gick jag in i hissen, och gick ut när jag var på våning 1, men inte var jag på entre-plan inte, jag var på våningen över! Grejen är den bara att de bygger om på våning 1-4 så det finns absolut ingenting där. Pga att ingen arbetar där, är inte hissen programerad för att användas där (har jag fått reda på nu i efterhand) så när jag försöker tillkalla hissen igen för att öppna sig, så står det bara XX på displayen. Jag börjar smått få panik igen, men trycker lugnt in våning 8 igen för att komma till mina arbetskamrater, men samma resultat igen, XX. Vad skall jag göra?! Efter kanske 10 minuter ser jag en man som går in genom entredörrarna, och "skriker" att jag har fastnat här uppe och undrar om han kan säga till i receptionen. De kommer fram en dam från receptionen, samtidigt som det kommer en ung byggarbetare ifrån en grå dörr. Han verkar inte kunna mycket engelska, men jag springer nästan fram till honom i besatthet och frågar om han vet hur man kommer ner. Han ler och säger att jag skall följa efter honom. Vi går in genom dörren som han kom ifrån, och det är enbart betong på denna våning. Han visar mig till en annan dörr, och jag ser ett trapphus. Han följer mig hela vägen ner och frågar om allt är ok. Jag tackar och säger att han har räddat min dag, sen går jag. Jag stannar till i receptionen och ber om ursäkt, har gråten i halsen och undrar hur man skall göra i denna hissen. En tjej går med mig och visar hur den fungerar. Man måste shippa av sitt anställningskort utanför hissen osvosv. Sen visar det sig att entren är på numer 0, tack för att jag har fått rätt information! Jag går ut från entren och ser Jonas i bilen och känner hur tårar rinner på min kind, äntligen trygghet!

Sen har de andra dagarna varit mycket bättre! Jag känner fortfarande att jag har otroligt mycket att lära, men har även lärt mig på bara dessa 3 dagar! Malin sa att hon var mycket possitivt överaskad och igår bokade jag ca 45 fakturor själv, vilket hon inte kunde hoppats på! Att de dessutom hade transförerat 170+200 fakturor från Stenungsund igår gjorde inte att man kände sig lugnare, tvärrtom. Vi jobbar ju hela tiden mot tiden, den tickar och tackar. Men det löste sig bra tycker jag.

Igår var jag även på ett möte med Sirva, som hjälper mig med lägenheter och allt bra. Grejen är den att det ser inte så ljust ut, för som i Sverige så har alla skolor börjat, så det är fel tidpunkt att finna en nu. Så alternativen är eg. att flyta till en annan stad, eller leta efter en omöblerad, vilket inte känns så lockande. Därför frågade jag om det var möjligt att kunna isåfall stanna i den vi har, även om  det är lite dyrt.  Så nu verkar det inte vara ngt problem, men en som jobbar på HR skall kolla upp tills på måndag om jag isåfall kan få samma pris som Borealis år för lägenheten, för de har lite rabatt. Sen kallade Eddie in mig till hans office, (chefen) och han sa att han förstår att det är jobbigt när jag inte vet vart jag skall bo nästa månad, så han sa att om det är möjligt att stanna kvar så är han beredd att betala i en månad till. Jag blev så glad! Detta innebär att jag inte behöver betala någon hyra innan jag får min första lön, hur bra som helst. Om även Jonas får ett jobb så vore ju det ännu bättre. Men att kunna spara en månadshyra, ja, vilken lättnad. Sen sa han även att han hade pratat med en som heter Maarten som har en byggfirma, och om de behövde någom som kunde jobba i någon månad, så jag håller verkligen mina tummar för Jonis! Åh, det vore så bra!

Igår somnade vi strax efter 21, så vi var pigga redan kl 08 imorse. Vi gick längs kanalen i 1½ timma, då solen kom fram. Det var skönt. Sen så har vi faktiskt möblerat om. Jag vet inte om det är tillåtet, men det är så mycket bättre nu. Vist är det trånt, men lite mer yta i alla fall.

Nu måste vi försöka äta, har inte ätit mer än frukost idag, och klockan är 16,28. Men vi har bara massa pasta och lite bacon, jag är inte sugen på bacon för vi åt det igår. Ikväll skall vi till Malin och henns pojkvän David i Bryssel. Vi skall hämta upp Jenny som också jobbar på Borealis för hon bor också i Mechelen. Det är The white night ikväll i Bryssel. Har inte riktigt fattat vad det innebör till fullo, men barer och sånt är öppet hela natten, men någon typ av festival tror jag. Så det blir nog trevligt! Saknar alla, men vi har det bra. Längtar tills vi får besök, kom till oss. Ha en bra lördagskväll, det skall vi försöka ha, later!